Rough Aunties
visades på SVT ikväll.
Vilken fantastisk film och vilka fantastiska kvinnor!
När filmen är slut sitter jag tårögd och med sorg i hjärtat.
Så här kan man läsa på svt.se
De för en daglig kamp mot systematisk apati och korruption för att hjälpa de mest sårbara i samhället. Fem kvinnor i staden Durban i Sydafrika står på de våldtagna, försummade och bortglömda barnens sida.
Barnen som blivit sexuellt utnyttjade behöver allt stöd de kan få och förövarna måste förstå att de inte kan komma undan. Inte så länge de har de ”tuffa tanterna” efter sig. Prisbelönade dokumentärfilmaren Kim Longinotto följer det gripande arbetet i Rough Aunties.
De fem kvinnorna, Jackie, Mildred, Thuli, Sdudla och Eureka jobbar under namnet Bobbie Bear. Den bjärt kulörta nallebjörn de delar ut till små våldtäktsoffer är inte bara tänkt som tröst och leksak. Den hjälper barnen att berätta det som de inte förmår uttrycka med ord. De pekar på nallens kroppsdelar för att visa var de själva blivit utsatta för övergrepp. Och plåstrar sedan om nallen.
Bobbie Bear-kvinnorna har inte bara att slåss mot patriarkala strukturer i Zulu-kulturen, utan också mot myndigheter som har en tendens att inte ta den här typen av brott på allvar. Men under mottot ”Sluta aldrig gråta för barnen” ser kvinnorna till att offren läkarundersöks och hiv-testas.
Bobbie Bear letar upp våldtäktsmännen, för barnens talan och adopterar till och med något av dem. Varken snedvriden politik eller orättvisor i rättssystemet har något att sätta emot denna samlade kvinnokraft.
Brittisk dokumentär från 2009.