Mitt eget Provence…

Mitt eget Provence…
texten är inspirerad av Roger Lindqvists text Drömmen om Provence införd i Piteå-Tidningen
Måndagen den 8 september 2008.


När jag läste den texten såg jag mig omkring och tänkte att ”Jag har ju ett eget Provence”! Det alldagliga och vardagliga kan vara exotiskt om man ser på sin omgivning med nya ögon.

På min tre kilometer långa morgonpromenad går jag vägen fram tillsammans med mina två collietikar och den lilla svarta pudeln.
Min väg går genom blåbärs- och lingonland och den frodiga grönskan som kantrar vägen.
Rallarrosen står rak och lysande i sin prakt och eftersom jag promenerar hinner jag se att här växer tuvor av blåklockor och rödklöver. Det doftar gott av den daggfriska grönskan.
Här finns gammeltallarna där sparvhöken brukar sitta med sina ungar. Blickar upp mot vägslänten där stora och mindre stenar bildar vackra formationer inbäddade av mossa, små granar och lingonris. Så här vackert kan ingen trädgårdsarkitekt rita och plantera som det naturens egen mästare kan.

Målet för min tidiga promenad är den rangliga ställningen där postlådorna hänger. Där ska morgonens Piteå-Tidning ligga och vänta. Här har både sommargäster och bofasta sina postlådor, somliga lådor överfyllda med reklam eftersom semestrarna är slut. Några lådor är noggrant igentejpade tills nästa sommar.

På min väg möter jag småviltjägarna som mest sitter och eldar i väntan på att haren ska komma med hunden i hasorna. Jag stannar och småpratar om vädret och hur är det nu med jaktlyckan.
Det hörs inte vara så noga med den bara att vara ute i naturen och så får ju hunden motion.

Jag bor vid en liten havsvik belägen mitt emot norra sidan av stadens halvö.
Här känner alla varandra och det känns tryggt att veta att om det händer något kan man alltid gå till grannen för att få hjälp. Vi hejar på varandra och har alltid något att småprata om.

Vid strandkanten kan jag sitta och dricka mitt morgonkaffe och lyssa på bäckens porlande färd ner mot den egna badpoolen.
Här kan jag sitta och njuta av stillheten och tystnaden, stanna upp och själen kan få ro.
Låta tankarna följa sjöfåglarnas stilla färd över viken men också låta tankarna följa sjöfåglarnas flykt.
När jag tittar ut över havet en mörk, stilla höstkväll lyser lamporna så vackert från husen mitt emot på andra sidan stranden och speglar sig i vattnet.

Runt omkring i omgivningarna finns naturens eget skafferi och allt är gratis bara att varsamt ta för sig. I skogen alldeles utanför vårt hus finns blåbär och lingon som jag kan, om jag vill, plocka och tillreda till en underbar sylt eller saft. Rönnarna lyser röda av dignande klasar som kan bli till en läcker gelé till vinterns middagar av ren- eller älgstek.

Dagarna får jag numera själv bestämma över, jag får göra nästan vad som faller mig in.
Promenera med hundarna, pyssla i trädgården, läsa, skriva eller om jag så vill, bara vara.
Om jag så har lust och vill vara lite mer social kan jag åka in till den närbelägna lilla staden bara för att gå omkring och njuta av atmosfären. Staden har ett stort musikaliskt utbud att erbjuda som man kan ta del av om man så vill.

Här lever vi, här finns vi till. här är gott att vara intill livets sista dag.
Och det bästa av allt… att varje morgon jag tittar ut genom mitt fönster kan jag se att detta är ingen dröm…

detta mitt eget Provence… är en verklighet.