Söndagen den 14 november 1909
I dag har vi haft en underbart vacker dag, tyvärr harjag inte haft tid att sitta ute och njuta av det vackra höstvädret.
Man är nu i full gång med renoveringen av huset och tyvärr kommer det att kosta betydligt mer än man beräknat.
Jag är ändå så lycklig och glad, jag har äntligen kunnat köpa tillbaka gården som gick förlorad på grund av att pappa kom på obestånd. Nu kan jag förverkliga pappas dröm om en riktig herrgård, nu när jag har kunnat avsätta pengar till en byggnadsfond. Mitt motto är att jag ska kunna ge mina arbetare ordentligt betalt och att de ska behandlas väl.
Nu skulle pappa har varit stolt över mig, pappa som hade så svårt för att acceptera yrkesarbetande kvinnor. Pappa som ville ha ett så fint hus att vi skulle kunna ta emot kungligheter.
Min kära Valborg har som vanligt hjälpt mig med de vardagliga sysslorna och renskrivit manuskript. Vad skulle jag väl göra utan henne, ”min riktiga författarehustru”?
Jag har läst igenom en bunt brev som legat alltför länge obesvarade.
Många önskemål kunde jag lätt tillfredsställa, de som endast ville ha min autograf. Svårare är det när det gäller tiggarbreven, folk tycks tro att jag är en förmögen kvinna.
I kväll fick jag beskedet.
Rykten hade visserligen länge florerat i tidningarna om vem som skulle tilldelats priset.
Åh, vilken lyckokänsla, att bli erkänd för omvärlden!
Äran betyder mycket men jag är i stort behov av pengar för att klara gårdens utgifter.
Jag firade med att gå ut och hissa flaggan.
Min kära Sophie har tidigare slagit vad med mig om att jag skulle få priset redan för två år sedan. Men som jag svarade, du får nog vänta ännu några år, tiden är inte mogen ännu.
”Kära Sophie, jag har dina ögon med mig hela tiden, jag kan se dem när jag vill.”
Valborg plockade genast fram min silvergrå brokadklänning från garderoben och föreslog att den skulle passa fint vid mottagningen.
”Kära Valborg, min allt i allo, det är ju nästan en månad kvar innan jag ska ta på mig den klänningen!”
Jag började genast fundera på hur jag ska formulera tacktalet. Jag dikterade för Valborg och hon påbörjade renskrivningen.
Jag frågar mig ska jag våga mig på att utnyttja priset till att föra fram budskapet om kvinnans frigörelse?
Ett budskap som kan mottas som ett hot mot familjens grundvalar?
Frågor som tål att noga tänka på…
Vem tror du skrev detta fiktiva dagboksblad?
