Simon Nilsson föddes 1905 i Långträsk, Markbygden.
När Simon Nilsson var 23 år flyttade han till norra Pitholm, där bodde han till 1984. Senare flyttade Simon till centrala Piteå.
Berättelsen är hämtad från Piteåbygdens Fornminnesförenings årsbok 1989
och nedtecknad av Monika Wennerholm.
Simon Nilsson var son till Leander Nilsson, bror till min farfar Daniel.
Berättelsen om Agda
I en liten stuga på andra sidan Storlångträsk föddes Agda i maj 1906.
Då Agda var fyra år blev pappan blind och kunde inte längre arbeta och försörja familjen.
Johan, Agdas äldrebror, hade tidigare hjälpt fadern med kolningen, men han ville flytta för att gifta sig och bilda egen familj.
Mamman försökte övertala honom att stanna hemma på kronotorpet, men hon lyckades inte.
Agda och jag var skolkamrater. Med darrande röst berättade Agda om den hemska dagen då mamma kom hem och berättade att flickorna måste resa bort.
”Jag minns det här som igår. Det var mitt i vintern och mamma kom hem och berättade att vi flickor måste resa bort. Pappa grät och det var första gången jag såg honom gråta.”
Pappan var mycket fäst vid Agda och när de skulle iväg ville pappan hjälpa Agda med skorna. När hon såg att pappan grät brast även Agda ut i gråt.
Agda har svårt att minnas vad som hände den dagen, men hon minns mycket tydligt att mamman gjort pannkakor, för det var Agda speciellt förtjust i.
Men Agda lyckades inte få ner en endaste bit. Tuggan bara växte i munnen.
Hon kämpade med gråten och hade en stor klump i magen.
Precis innan de skulle åka saAnna, den andra av systrarna som skulle arrenderas ut:
”Jag åker, bara Agda får stanna kvar.”
Agda var det yngsta barnet och behövde mamman bättre än hon, ansåg Anna.
Agda minns hur mamman följde dem till tåget. Det var första gången Agda åkte tåg, men hon hade tidigare varit ned till stationen och tittat på tågvagnarna.
Om själva resan finns inget minne kvar, men väl framme i Öjebyn möttes de båda systrarna av en man, som med hästskjuts tog flickorna till fattiggården.
De inkvarterades i ett mycket litet rum där det redan låg en svårt lungsjuk kvinna. Vägg i vägg fanns ett celliknande rum, inne i det förvarades en gravt mentalsjuk kvinna som skrek och svor.
Agda var rädd och skrek efter mamma. Men på kvällen blev det lugnare och Agda och Anna fick dela säng.
På morgonen därpå kom Annas nya husbondfolk för att hämta henne till Blåsmark. Anna var elva år och kunde arbeta och hade därför fått plats, men Agda blev ensam kvar, trots att hon vägrade stiga ur hästskjutsen som Anna skulle iväg med.
Annas nya matmor försökte lugna Agda och lovade till slut att de skulle försöka ordna så att även Agda kom till Blåsmark.
Agda grät och skrek när vagnen for iväg. Föreståndaren tog visserligen hand om Agda resten av dagen, men på kvällen, då det var dags att krypa ned i sängen i det lilla rummet kändes det förfärligt hemskt.
Agda ropade efter mamma och var lika rädd som kvällen innan och det var en mycket slutkörd och ängslig fyraåring som till slut somnade.
Blåsmarksborna höll sitt löfte. Någon gång mellan jul och nyår 1915-1916 kom Agda till en barnlös familj i Blåsmark.
Jag ska söka efter uppgifter i Piteanor om vad som hände med Agda om hon gifte sig, fick hon några barn och var hon bosatte sig.
Men just nu är klockan alldeles för mycket för att orka med några efterforskningar…
Återkommer en annan dag till blogginlägget och uppdaterar.
Bilden från internet.
