Hur kan det vara möjligt?

Hur kan det vara möjligt
att man kan bo i ett villaområde och hålla någon i fångenskap i många år utan att någon märker något?
Nu har det hänt igen, en ung kvinna som utnyttjats som sexslav har befriats efter 18 år i fångenskap

Hur är det möjligt att ingen i närområdet märker något?
Eller är det så att ingen vill se, ingen vill lägga sig i, ingen vill bli inblandade?
Eller är det så otroligt att vi inte tror att det är möjligt?

Hur många unga flickor/kvinnor och pojkar sitter instängda och oupptäckta?
Kan det finnas liknade fall även hos oss, här i ”trygga” Sverige?

Skrämmande om samhället blir så hårt och kallt att vi inte orkar bry oss om varandra. Vill vi ha ett samhälle där ingen bryr sig?
Om man råkar i svårigheter och i nödsituatuion så får man skylla sig själv och klara sig bäst man vill.

Frans Lejon ett märkligt levnadsöde

Jag fick en bok i min hand
en antologi Dövblinda berättar, sammanställt av Bo Andersson.

Så här står det att läsa på bokens baksida:
Att sakna såväl syn som hörsel kan göra livet mycket komplicerat. Det är mycket som blir svårtillgängligt, från information och nyheter till vanligt mänskligt umgänge.
I den här boken, vars första upplaga om 1981, berättar dövblind i Sverige själva om sina livserfarenheter och om sina tankar inför framtiden, om krav och förväntningar. Det är en bok om svårigheter men också om framgång och styrka,om lusten att arbeta och leva ett så normalt liv som möjligt.

Jag fastnar särskilt för en berättelse av Helga Hellström född 1898 i Strängnäs. Hon är 82 år när hon berättar med hjälp av dövblindtolk. Helga hade normal syn och hörsel när hon föddes men blev dövblind som följd av mässling i 3-4 års åldern. Helga berättar om en resa hon gjorde 1932 till Finland. I Jakobstad i norra Finland träffade hon en man som är känd över hela Finland.
Frans Lejon hette han. Hans föräldrar var zigenare så han hade fått följa sina föräldrar från den ena platsen till den andra. Frans Lejon blev blind och fullständigt döv när han var sex år gammal, han fick smittkopporna som gick i Finland då.
Och när han blev blind och döv, då ville inte föräldrarna ha honom med sig på sina flyttningar, det blev för besvärligt. De lämnade pojken kvar i en skog. Där fick han krypa och skaffa mat bäst han kunde. Äta bär. Men så var det någon som hittade honom och tog hand om honom Så kom han till en dövskola i Jakobstad. Lärarinnan lärde honom gå igen. Förut hade han krypit på alla fyra, överallt i skogen. Han hade knappt kläder på kroppen när de hittade honom. Frans gick i skola och lärde sig till svarvare. Han blev mycket duktig på att svarva. Till slut hittade han på att göra en trehjuling. Han bodde hos en döv familj, var inackorderad där. Han var 65 år när jag träffade honom, berättar Helga.
Frans hade berättat att han kunde gå två kilometer ensam från den plats där han boddde till Jakobstad. Han gick ensam hela vägen. Han hade märken överallt där han kunde fråga och på så sätt visste han var han var.

Jag blev intresserad av hans levnadsöde och sökte på nätet, denna artikeln hittade jag i Österbottens tidning:

Frans Leijons otroliga liv

Anita Hellöre fascinerades av mannen som alltid dök upp när hon forskade i sin släkthistoria. Nu är boken om Frans Leijon klar. Foto: Sofie Knutar

Frans Lejon
Frans Leijon på den tandemcykel han konstruerade, tillsammans med sin trotjänare Maija Björklund och hennes son. Frans Leijon, som var blind och döv, levde sitt liv i Jakobstadsnejden och fick många vänner.

JAKOBSTAD. När han dog 1947 var de enda färgerna han kunde minnas himlens blå och trädens gröna. Innan dess levde han ett rikt liv, trots att han varken såg eller hörde. Många minns Frans Leijon, och nu har Anita Hellöre skrivit en roman om honom.

Frans Leijon föddes 1879 i Yläne utanför Åbo. Som tvååring insjuknade han i smittkoppor, och sjukdomen tog både hans syn och hans hörsel.
Trots det ville han vara som alla andra, dessutom ville han klara sig själv. Och det gjorde han – Frans Leijon blev både snickare, uppfinnare, trädgårdsmästare och hantverkare.
Han var aktiv i Jakobstads dövförening och omgiven av människor som uppskattade honom och gav honom hjälp han behövde. Om Frans Leijon har Anita Hellöre skrivit boken ”Mäster Frans – en dövblind mans märkliga livsöde”.
Anita Hellöre, med rötterna i Jakobstad och bosatt i Sverige, fascinerades av Frans Leijon när hon skrev sin förra bok, ”Mina förfäders stad” som hon publicerade förra sommaren.
-I materialet jag hade cirkulerade alltid en man, Frans Leijon – han var med överallt. Jag blev allt mer intresserad av vem han var, den dövblinde Frans Leijon. En mycket intressant person.

Fram till att han var tio år hade Frans Leijon egentligen inget språk, bara gester och upplevelser. När släkten upptäckte Dövstumskolan i Jakobstad och skickade honom till skolan öppnade sig ett nytt liv för honom. Lärarinnan Anna Heikel blev en mycket viktig person.
-Han fick massor med klasskamrater och vänner som han höll kontakten med resten av sitt liv. Han var inte blyg och tillbakadragen, han var aktiv och ville ha kontakt.
Anita Hellöre är själv döv, och under arbetets gång började hon allt mer förstå hur verkligheten gestaltade sig för döva och blinda på 1800-talet.
”Mäster Frans” är skriven med stor text så även synskadade ska kunna läsa den. Boken är skriven som en roman.
-Jag har inte tänkt göra forskning eller bevisa något. En del saker från 1800-talet har jag plockat in, såsom vissa uttryck.
Artikeln från Österbottens tidning

Regninga dag blir till natt

Vaknade till en regnig morron. Har man hund får man gå ut i alla väder… och bor man så här ”som enslingen på skäret” kan man gå ut med bara regnjackan över pyjamasen. Regnet öser ner och hundarna stannar på bron och tvekar… ”måste vi verkligen?” ser de ut att fråga.

Vad gör vi en sån här regnig dag? frågar vi oss. I dag verkar det inte vara någon ide att ta itu med jordhögen som ligger på gräsmattan och väntar. I stället åker vi in till stan för att göra lite inköp och samtidigt en sväng in till biblioteket och lånar nya ljudböcker. Numera finns ett stort utbud av ljudböcker och denna gången föll valet på Kvinna i grönt av den isländska deckarförfattaren Arnaldur Indridason. Huvudpersonen är kriminalpolisen Erlendur Sveinsson.
Reykjavik växer, det som förut var ett sommarstugeområde utanför stan håller nu på att bli ett nytt villaområde. Där hittar en pojke ett föremål som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben. kriminalpolis Erlendur Sveinsson får hand om utredningen. (text från ljudbokens baksida)

kvinna i grönt
Så nu sitter vi och lyssnar… och har kommit en bra bit in i händelse…och spänningen bara stiger.

Det är nattsvart ute, endast ett par lampor gör tappra försöka att lysa upp mörkret.
Så hörs ett förfärligt skrik…
Det kommer från katternas balkong. Vi rusar dit för att se vad som händer. Katterna sitter uppburrade, med stora ögon och skärrade…
Antagligen var det räven som gick förbi och tänkte få sig ett skrovmål.

Lugnet återvänder och Erlendur Sveinsson fortsätter med sin utredning…

Melodikrysset 35

melodikrysset

Melodikrysset 35

Vågrät
1 MAGNUS Uggla
4 LEE Jerry Lee Lewis
6 ROBINSON
8 OLIN Stig
9 GLADE ”Den glade bagarn från San Remo”
11 Lill-Babs ”Älskade ängel”
Lill-Babs Sikfors-09. liten bild
13 OVAN ”Litegrann från ovan”
14 HANS Alfredsson

Lodrät
1 MARKOOLIO
2 GABRIELLAs sång ur Såsom i himlen
3 UGN
4 LINDA Bengtzing
5 EN gång jag seglar i hamn
7 SEGLAR
10 EK ”Under ekars djupa grönska…”
12 SVANS ”Små grodorna…”

Trevlig Helg önskar Vintersaga!

Kristallen

Grattis SVT, bästa kanalen!
Flera av mina favoritprogram tilldelades kristaller i kvällens TV-gala
Fredrik Skavlan vann utmärkelsen Årets manliga programledare, helt rätt att priset gick till denne sympatiske norrman. Skavlan har förmågan att få sina gäster att glömma bort kamerorna och att känna sig avslappnade och bekväma i studiofåtöljerna. Kul att en ny omgång av programmen startar i september.

skavlan

Fler favoriter vann kristaller:
Kobra vann priset i klassen Kultur & Samhälle, nominerade var också Uppdrag granskning, program som jag aldrig vill missa.
Nyhet och debattprogram klassen vanns av Debatt, grattis Janne Josefsson! 631791
Årets dokumentär vanns av det fantastiska programmet Himlen kan vänta, ledd av Ann Lundberg.
Mia och Klara vann humorprogrammets kristall. Mia och Klara det är ett program som jag tycker enbart är pinsamt.

Så mycket smörja som sänds i TV-kanalerna, särskilt i reklamkanalerna, den tanken slår mig när jag ser vilka program som nominerats i de olka klasserna. Fler kanaler ger inte bättre program och reklamkanalerna unviker jag helst just därför att det är så många reklamavbrott.

Jag kommer att tänka på när TV kom i början på 60-talet. De var inte alla i byn som hade en TV-apparat så man hälsade gärna på hos den som hade TV. Då fanns det bara en kanal så det var inga svårigheter att välja program :) I god tid före programmens början bänkade man sig framför TV:n för att titta på testbilden och lyssna på pausmusiken…
Gun H
i väntan på att kvällens ”hallåa” skulle presentera programmet.
Jag kommer särskilt ihåg serien Perry Mason, för att inte tala om alla de kvällar som hela familjen samlats för att se Hylands Hörna och TV-kannan var fylld med kaffe…
Så småningom fick vi också en egen TV hemma och jag kommer ihåg så fantastiskt stort det kändes…

Som sagt mycket skräp visas på TV…
exempelvis Racet till Vita Huset och Filip och Fredrik…
när dessa två öppnar munnen och gapar, för de kan tydligen inte annat än att skrika… då griper jag genast efter programkontrollen och zappar eller stänger av…

inte så odumt…

Att norrbottningen är fåordiga och ibland kärv i tonen är ett känt talesätt och som då och då blir besannat.

Marilyn Monroe kom på tal vid middagsbordet, efter att ha läst en notis om att en amerikansk änka sålt sin makes gravplats direkt ovanför Marilyn Monroe sista viloplats för 32,4 miljoner kronor.

marilyn-monroe-swimsuit

”Egentligen var ju Marilyn ganska kraftig och inte så smal som man har en känsla av när man ser henne på bild… säkert en storlek 42 eller till och med kanske en 44:a” säger han.

”Ja, det var andra ideal förut… då skulle kvinnorna vara sk ”jumperbrudar” och lite mulligare än dagens modeideal. Jag var till min bedrövelse minsann ingen ”jumperbrud”… mer av vad man kan kalla för en plankmodell”… svarar hon

”Stackars pappa som inte fick någon jumperbrud” säger dottern retsamt.

”Ja män… hon står sä´ ändå gode bra!” blev svaret.

Det var väl inte så ”odumt”?