Jag fick en bok i min hand
en antologi Dövblinda berättar, sammanställt av Bo Andersson.
Så här står det att läsa på bokens baksida:
Att sakna såväl syn som hörsel kan göra livet mycket komplicerat. Det är mycket som blir svårtillgängligt, från information och nyheter till vanligt mänskligt umgänge.
I den här boken, vars första upplaga om 1981, berättar dövblind i Sverige själva om sina livserfarenheter och om sina tankar inför framtiden, om krav och förväntningar. Det är en bok om svårigheter men också om framgång och styrka,om lusten att arbeta och leva ett så normalt liv som möjligt.
Jag fastnar särskilt för en berättelse av Helga Hellström född 1898 i Strängnäs. Hon är 82 år när hon berättar med hjälp av dövblindtolk. Helga hade normal syn och hörsel när hon föddes men blev dövblind som följd av mässling i 3-4 års åldern. Helga berättar om en resa hon gjorde 1932 till Finland. I Jakobstad i norra Finland träffade hon en man som är känd över hela Finland.
Frans Lejon hette han. Hans föräldrar var zigenare så han hade fått följa sina föräldrar från den ena platsen till den andra. Frans Lejon blev blind och fullständigt döv när han var sex år gammal, han fick smittkopporna som gick i Finland då.
Och när han blev blind och döv, då ville inte föräldrarna ha honom med sig på sina flyttningar, det blev för besvärligt. De lämnade pojken kvar i en skog. Där fick han krypa och skaffa mat bäst han kunde. Äta bär. Men så var det någon som hittade honom och tog hand om honom Så kom han till en dövskola i Jakobstad. Lärarinnan lärde honom gå igen. Förut hade han krypit på alla fyra, överallt i skogen. Han hade knappt kläder på kroppen när de hittade honom. Frans gick i skola och lärde sig till svarvare. Han blev mycket duktig på att svarva. Till slut hittade han på att göra en trehjuling. Han bodde hos en döv familj, var inackorderad där. Han var 65 år när jag träffade honom, berättar Helga.
Frans hade berättat att han kunde gå två kilometer ensam från den plats där han boddde till Jakobstad. Han gick ensam hela vägen. Han hade märken överallt där han kunde fråga och på så sätt visste han var han var.
Jag blev intresserad av hans levnadsöde och sökte på nätet, denna artikeln hittade jag i Österbottens tidning:
Frans Leijons otroliga liv
Anita Hellöre fascinerades av mannen som alltid dök upp när hon forskade i sin släkthistoria. Nu är boken om Frans Leijon klar. Foto: Sofie Knutar
Frans Leijon på den tandemcykel han konstruerade, tillsammans med sin trotjänare Maija Björklund och hennes son. Frans Leijon, som var blind och döv, levde sitt liv i Jakobstadsnejden och fick många vänner.
JAKOBSTAD. När han dog 1947 var de enda färgerna han kunde minnas himlens blå och trädens gröna. Innan dess levde han ett rikt liv, trots att han varken såg eller hörde. Många minns Frans Leijon, och nu har Anita Hellöre skrivit en roman om honom.
Frans Leijon föddes 1879 i Yläne utanför Åbo. Som tvååring insjuknade han i smittkoppor, och sjukdomen tog både hans syn och hans hörsel.
Trots det ville han vara som alla andra, dessutom ville han klara sig själv. Och det gjorde han – Frans Leijon blev både snickare, uppfinnare, trädgårdsmästare och hantverkare.
Han var aktiv i Jakobstads dövförening och omgiven av människor som uppskattade honom och gav honom hjälp han behövde. Om Frans Leijon har Anita Hellöre skrivit boken ”Mäster Frans – en dövblind mans märkliga livsöde”.
Anita Hellöre, med rötterna i Jakobstad och bosatt i Sverige, fascinerades av Frans Leijon när hon skrev sin förra bok, ”Mina förfäders stad” som hon publicerade förra sommaren.
-I materialet jag hade cirkulerade alltid en man, Frans Leijon – han var med överallt. Jag blev allt mer intresserad av vem han var, den dövblinde Frans Leijon. En mycket intressant person.
Fram till att han var tio år hade Frans Leijon egentligen inget språk, bara gester och upplevelser. När släkten upptäckte Dövstumskolan i Jakobstad och skickade honom till skolan öppnade sig ett nytt liv för honom. Lärarinnan Anna Heikel blev en mycket viktig person.
-Han fick massor med klasskamrater och vänner som han höll kontakten med resten av sitt liv. Han var inte blyg och tillbakadragen, han var aktiv och ville ha kontakt.
Anita Hellöre är själv döv, och under arbetets gång började hon allt mer förstå hur verkligheten gestaltade sig för döva och blinda på 1800-talet.
”Mäster Frans” är skriven med stor text så även synskadade ska kunna läsa den. Boken är skriven som en roman.
-Jag har inte tänkt göra forskning eller bevisa något. En del saker från 1800-talet har jag plockat in, såsom vissa uttryck.
Artikeln från Österbottens tidning
Vintersaga 