En vandringsman ifrån en svunnen epok
från lugnare trakter och enklare stråk
försagd ser de brusande jäktet och prakten
förskrämd vänder om från den hektiska jakten
Vad är det för brådska, som gripit så många
Är arbetsdagarna ej tillräckligt långa?
Säg får du ej äta dig mätt utan jäkt
Du är väl med trälen hos mammon ej släkt?
En sak är att mat måste finnas var dag
En annan är att status har blivit vår lag
Vår granne har så – och vi måste ha lika
Om också av stressen vår hälsa skall svika
Vi måste väl också ha någon reserv
att tillgå när vi inte orkar vårt värv
Vi sjukhjälp har ordnat och även pension
Men än är det långt ju till sista station
Men vänta nu lite och tänk på det sista
du sa – kanske först på den lista
Du står över dem, som ska ligga på båren
Kanhända du räknar för mycket med åren
Vi äro uppsagda, ty ”hyddan ska rivas”
Den var inte byggd för att evigt oss givas
Och vi, liksom åldrande hus – skall bort
Den tid vi har kvar kanske är mycket kort
Så rikta min vän, nu ditt synglas mot värden
som icke är bundna av jordiska härden
Här intet är värt att du mister din själ
Sälj hellre bort för ditt eviga väl.
Dikten från Mor Annas Poesibok
Foto Tobias Lidström(c)
Vintersaga 