Hä var en dag i hool att kvellsprograme oppa Karlavagne skull handel om att liift.
Då kom i att tenk oppå vörre hä var förstn å end ganga i lifte å vo hä skull betojd för mäg framövver.
Kompisn men och jeg skull hejm frå staan, hä var seint å sistbussn hadd redan förre.
Hä geck ju et så mang tuur om dan så hadd man misse sistbussn så varre båra att hoppes att man skull
träff naggen som skull åt samma håll.
I var ju bleug och feig, men kompisn men hon var et boska bleug å hon hadd ju lifte förr hon.
Så däfför ställd vä oss ötte väggakantn och vifte vä tömma. Då kom hä en stor amerikkarabil å han kom
släntanes å stanne å. I vart så rädd att hjärta mett hamne inne håsshn då i såg biln komma nermare och nermare.
Hä var ju klart att påjksodda skull åt samma håll som vä skull så vä fing fölle vä.
Inne baksete satt´n, hanna som hadd öga som voor så grann och som hadd den mjukeste rååjsta… å hjärte mett, hä som hadd
sotte inn é håsshn, hä hamne nö åtter opå rätta plassn, men hä bånke så hökt att i trådd att et motorn skull håjres.
Ätt den bilstjussn håvva vä knoga brevve vorander i nestan i förtifäm år o håvva fått bådde båna å bånnabåna.
Man bruk ju sägga at gåmmal kärlejk åller wal råosta …
jåda, et vårra vä väl heilt öttan att håvva råoste, män hä som wal gåmmalt bruk ju åkksa wal meijr e värde.
Vintersaga 