Ropen efter dödsstraff…


Hela Sverige från norr till söder sörjer lilla Engla och förfäras över detta fruktansvärda brott.
Tänd ett ljus för Engla och alla hennes olyckssystrar…
ett hoppets ljus att detta fasansfulla aldrig sker igen.

Nu är det många som ropar på hämd. Jag läser insändare i tidningar och hör på radion att nu vill man införa dödsstraff till detta monster som inte har något människovärde längre.
Inget dödsstraff avskräcker och förhindrar våldsbrott det har vi sett från de länder som har dödstraff.
Vad hjälper hämnd? Får vi igen offren då?
Detta har vi förstått är en sjuk person med en tvångsmässig beteendestörning. Jag frågar mig då… vilka andra sjukdomar ska vi ha dödsstraff på?
Den som har sjukdomen alkoholism eller den som är epileptiker och förorsakar en dödsolycka?
Det har visat sig att den mordmisstänkte har ett beteende som tvångsmässigt trappas upp.
Borde han inte ha omhändertagits långt tidigare?
Inga pojkar föds till att bli våldtäktsmän eller mördare. Var det ingen i hans närhet som såg något under alla dessa år?
Hur kan det få vara möjligt att begå flera sexbrott och sen släppas ut från fängelse utan att ha fått vård eller får eftervård?
Fanns det inga experter som såg risken att nya grövre brott kunde bli följderna?

Är det inte detta vi ska ropa på istället för hämnd?
Att den som är farlig för sin omgivning eller för sig själv ska bli omhändertagen och få den vård som den behöver?

Tänd ett ljus…
ett hoppets ljus
för oss alla

Lilla Ängla Engla 2008-04-13


Engla

Ännu en ängel
har lyft från jorden.
Vi skänker våra tankar
då det är svårt att hitta orden
Gud ta hand om flickan
som anlänt vid din grind.
Ta henne i famnen
torka hennes kind.
Våldet ska ej segra
ty kärleken blomstrar än.
Men en ros har vi förlorarat
hon finns i himmelen.

Skriven av Josefina Feurst http://www.poeter.se

Kunde faster Märta hoppa rep?

Detta är en berättelse från minnenas arkiv. Hos faster Märta och kusinerna har jag mina käraste barndomsminnen. Faster Märta som alltid stod på barnens och de svagastes sida, en sån person som man önskar att många barn fick tillfälle att lära känna.

Faster Märta kommer in från kvällsmjölkningen, sätter sig vid järnspisen, öppnar luckan och lägger in några vedträd. Värmen sprider sig i det stora köket och gör henne än tröttare av dagens arbete.

Mina kusiner och jag är pigga och vill så gärna få höra en saga.
– Snälla berätta den om killingarna som gömde sig när vargen kom!
Faster Märta berättar och blir sömnigare och sömnigare av berättandet och av värmen som sprider sig i hennes trötta kropp.
Vi barn tycker det är hejdlöst roligt eftersom det blir en helt ny saga med ord och meningar som inte hör ihop. Sen vill vi höra den berättas en gång till, men nu har faster Märta piggnat till och då är sagan inte lika rolig längre.

– Vill ni se att jag kan hopp rep? frågar hon och det är klart att vi vill. Det ska bli roligt att se för faster Märta är liten och rultig och har en mage som guppar när hon skrattar. Och skrattar det gör hon ofta och hjärtligt.
– Får vi se nu då! ber vi otåligt.
Då säger faster Märta att vi kan se henne i spjället ovanför spisen om vi tittar efter riktigt noga när hon säger till.
Så tar hon hopprepet med sig, går ut till farstun och stänger dörren efter sig.
– Nu hoppar jag! ropar hon från farstun.
Undrande står vi runt spisen och tittar upp mot spjället… och visst är det väl som om vi ser henne…

– Såg ni mig? frågar faster Märta och skrattet rullar fram och magen hoppar mjukt upp och ner.

Kunde faster Märta hopa rep? Jag är i alla fall säker på att jag såg henne svänga med repet och hoppa jämnfota…

Det kom en liten fågel…

Det var en något gråkall morgon när jag steg av cykeln utanför äldreboendet. Jag arbetade förmiddag denna lördag och var på väg att parkera och låsa min cykel. Det var fortfarande mörkt men det hade kommit lite snö på morgonen som gjorde att det ljusnade något. När jag kommer fram till cykelstället ser jag en liten fågel, en gråsparv skulle jag tro, som sitter på marken och verkar vara helt orädd.

grasparv2.jpg

Jag tänker på katten som brukar stryka omkring runt husen, därför går jag närmare med tanke på att få fågeln att flyga iväg. Men fågeln sitter lungt kvar och tittar på mig med sina små pigga ögon.
– Lilla vännen du kan väl inte sitta här! säger jag, tar min handskklädda hand och sträcker fram pekfingret mot fågelns bröst.
Då kliver den upp på mitt finger!
Jag fylls av en overklig känsla som av att få uppleva något magiskt.
– Vad gör jag nu? tänker jag där jag står med en liten fågel på mitt fingeroch har bråttom in till morgonjobbet som väntar.
Jag tittar mig omkring. Det finns inget träd i närheten med så låga grenar att jag kan nå upp. Jag kan ju inte sätta ner fågeln på marken igen med tanke på katten.
– Du får sitta här på cykelkorgen! 42989_ill_get_you_my_pretty.jpg
Så går jag in till mina arbetskamrater uppfylld av en känsla av att ha upplevt något overkligt, som om att ha blivit utvald.
– Det måste ha varit något fel med den där fågeln, säger min arbetskamrat.

Efter någon timme har jag rast och tänker cykla hem. Till min stora förvåning ser jag den lilla fågeln sitta kvar på cykelkorgen.
– Den måste ha frusit ihjäl, säger jag till mig själv och går mot min cykel.
– Sitter du kvar?
Då lyfter den lilla fågeln sina vingar och flyger iväg.

Jag kan inte släppa tanken på den lilla fågeln som kommit mig så nära. När jag kommer hem berättar jag vad jag fått vara med om. Då säger vår femåriga dotter Emma:
emma-3-4-ar.jpg
– Det var farmor som kom med en hälsning!

Farmor hade gått bort samma vinter bara några månader tidigare.