Inte räkmacka men silverbricka…

I kväll såg jag ett inslag i Sportspegeln de danska tvillingarna Steen och Peder Monrup i triathlontävling.

Äldre brodern Steen kör Peder, som är cp-skadad, på en specialbyggd cykel med en stol ovanpå framhjulet.
Att få tävla i triathlon har gjort att jag för första gången i livet glömmer att jag är handikappad, säger Peder Mondrup

Allt är möjligt, nästan i alla fall…

Jag kommer ihåg en händelse när jag skulle följa min mor till optiker för att prova in nya glasögon.
Min mor var halvsides förlamad och rullstolsburen så vi tog handikappbussen in till stan, Åströms Optik i Småstaden var det.
Mammas rullstol var av en stor, tung och mycket otymplig modell mest lämpad för att användas inomhus.
I optikers rum för synundersökning brukar det inte vara särskilt gott om plats och hur skulle mamma kunna
komma fram till instrumenten och bordet för att kolla synen, då stolen och bordet inte gick att flytta.
Jaha vad gör vi nu då?
Har ni någon stor kaffebricka frågade jag, och såg hur personalen tittade undrande på mig.
Nu får ni hjälpa mig sa jag och instruerade dem hur vi gemensamt med hjälp av brickan skulle flytta
mamma från rullstolen till undersökningsstolen.
Rullstolen placerades tätt intill stolen, brickan under mamma och ett, två, nu flyttar vi…
och ”lätt som en plätt” så satt mamma på rätt plats för undersökningen.

Vi hade mycket roligt åt denna händelse och skrattade gott varje gång den kom på tal att hon
hade åkt på en silverbricka i Småstaden. :D

Mormor i rullstol vid Friggebodan beskuren bild

Annonser

Nostalgiska fartvidunder…

DSC03766

Denna co-cart var ett hemmabygge som jag hört berättas hade maxhastighet på ca 50-60 km/h
och som på tidigt 60-tal kördes på isen vid Näsudden. Det var denne unge mannen och hans far samt några fler som
var med och byggde fartvidundret.

DSC03767

BD 39755, det här var på den tiden när man på registreringsskyltarna kunde se vilken landsända bilarna hörde hemma.
En snäll lillebror ställer upp och tvättar bilen, kanske var det efter bilen varit på friarfärd efter leriga byvägarna…
Denna PV 544 åkte fullpackad med allt det blivande lilla hushållet hade att ta med sig vid flytten till Södertälje och gjorde
därefter många resor mellan Piteå – Stockholm.

Skillingtryck som gjorde intryck…

Det var en kväll här i veckan som det kändes särskilt kallt och snålblåsten ven om öronen, då kom
jag på mig själv att nynna på det gamla skillingtrycket: Så bister kall sveper nordanvinden…”
så skrattade vi åt det eländes, elände som alltid fanns med i visorna.

Så kom jag att tänka på lilla mor…

Anna o Halvard1943

Mamma hade ett häfte med skillingtryck, det var så väl använt att den knappt höll ihop. Mamma brukade sjunga
för oss barn och vi tyckte det var så spännande, det var många verser och blev som en berättelse, och jag som
hade livlig fantasi kunde lätt leva mig in i visorna.

Den visan som jag minns allra bäst och som gjorde största intrycket på mig, det var visan om den lilla flickan på
lasarettet som ville hem till mor men aldrig kom hem. Jag grät lika mycket varje gång mamma
sjöng den visan, för det var ju så synd om henne… så fick mamma trösta mig och det var så skönt att
veta att i alla fall jag fick vara hos min mamma.

Här kan du lyssna till visan:

I en sal på lasarettet

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

En bunt gamla brev…

I samband med en flytt kom det fram en
brunt gamla brev som väckte min nyfikenhet…

kärleksbrev

Breven blev min läsning under flera kvällar och de berörde mig väldigt mycket…
det blev en omtumlande återresa genom åren.
Ibland kunde jag tycka att de var naiva och barnsliga men jag insåg
att jag måste se dem från den tid som de var skrivna.
Jag var nära på att slänga dem i brasan men ångrade mig i sista stund.

Det var som att se en film om sitt eget liv.
Känslor, tankar och drömmar sköljer över mig, en nyttig läsning…
Så mycket som faller i glömska i vardagens bekymmer
Så mycket kärlek och ömhet det fanns!
Tur att vi hade den med oss i bagaget… annars hade
den kanske inte räckt ända fram till idag

Efter att jag läst alla breven känns det som
årsringarna har skalats bort och alla åldrarna finns inom mig.

Jag känner stor tacksamhet till livet.
Mor och Far som gav mig trygghetens grund att stå på,
svärföräldrarna … så som man kan önska sig,
sån hoppas jag också kunna vara.

Ödet…eller bara tillfällighet att jag flyttade till annan ort,
där vi råkade åka i samma bil… hur hade livet sett ut annars?
Fyra barn… vilken rikedom vi fått…
alla lika välkomna och älskade för sin egen
speciella skull.
Om jag kunde gå före och sopa vägen… bredda den…göra den rakare.
Inser att jag bara kan vara vägvisare… valet är deras
Ja, vad kan ha hänt innan nästa 40 år… ett nytt sekel har börjat,
det känns lite skrämmande.
Jag hoppas att min man och jag fortfarande får dela
vardagen med varandra,
att familjen växer… barnbarn och kanske barnbarnsbarn…

Mest av allt hoppas jag ändå att familjen har kunnat
hålla samman och
att banden som barndomen knutit håller hela livet.

Anteckning från 2008

Lucia är här….

Godmorron alla Luciafirare!
Så passande att vi fick lite snö nu till Luciafirandet,
jag dricker mitt kaffe och äter min lussebulle till tonerna av Åsa Jinders
”Jul, jul strålande jul”…
och får en härlig nostalgisk känsla,
tänk vilken underbar tid det var i juletid och barnen var små.
Minnespärlor att då och då ta fram och njuta av.

lussar-hos-moster-amanda-b

”Moster Amanda”
som bor på pensionärshemmet är egentligen barnens farmors / mormors moster,
här får hon besök av luciorna och stjärngossarna.
Stjärngossarna ser en aning trötta och uttråkade ut men det var kanske uppe redan i ottan?
Gulliga och änglalika i alla fall på bild… ;)

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva.
Kring jord som sol’n förgät, skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus…
Sankta Lucia, Sankta Lucia…

julen-1989

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas att fira få advent

När andra ljuset brinner är snart Lucia här
hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr
Och bakar kakor och har ett stort bestyr

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
Och alla barnen räknar var dag till doppare dán.

Denna lilla adventsversen får mig att tänka på tidiga Luciamornar och trötta men mycket
förväntansfulla barn på dagis… nystrukna luciaskjortor och Staffansstruten som aldrig satt
där den skulle… pepparkakor och lussebullar…
tänk att det är så länge sedan barnen var små….

En tjugofemöring till…

Hon står med näsan tryckt mot det stora fönstret.
Granbergs Lanthandel står det skrivet på skylten
ovanför dörren. Hon öppnar dörren och samtidigt
klämtar dörrklockan när hon stiger in i den välfyllda
butiken.

Ilone

Hon drar in dofterna av nymalda kaffebönor och får
syn på kvarnen med det stora hjulet.
Hon tittar sig storögt omkring och ser näbbskor i
taket, burkarna och lådorna med allehanda saker.
Hon går fram till disken med de många små lådorna
och under glaslocket ligger det en mängd små saker.
Då ser hon hårspännet!
En svart skotsk terrier med en röd och vitprickigt
rosett. Åh, så fint! Och hon känner att det är just ett
sånt spänne hon vill ha.

Hon springer hem och tänker fråga mamma om hon
kan få köpa spännet.
– Men var är mamma? Tänk om någon hinner köpa
spännet, det fanns ju bara ett!
Hon vet var mamma har sina hushållspengar.

– Visst räcker väl en 25 öring?
– Hårspännet kostar 50 öre säger Handlare Granberg.
Du får gå hem och fråga mamma om du får 25 öre till.
Orden hugger som knivar i den lilla kroppen.
– Det syns utanpå att jag är en tjuv! Han vet att jag
tagit pengarna från mamma!
Hon skyndar sig ut ur butiken och springer hem igen.

– Kan du inte sova? undrar mamma.
– Mamma, det som värker när man känner att man
gjort något som är fel…
är det det som är samvetet?

När himlen sprack…

Det var på den tiden när det i nästan varje liten by fanns ett litet cafe´.
I denna lilla by hette det Karlssons Cafe´.
Nån gång då och då anlitas mamma att baka bröd
som ska säljas på cafeet.
I dag har mamma lovat tant Betty att göra polkagrisar eller hemkokta som vi sa.

visst_kan_lotta_cykla_513ee6abe087c304b514e5f7

Jag har nyss lärt mig cykla på min ”nya” cykel.
Pappa har gjort i ordning en gammal damcykel och målat den i en vacker klarröd färg
och jag är glad för nu behöver jag inte cykla under stången på brorsans cykel.
Jag cyklar och cyklar och känner hur fartvinden blåser i ansiktet.
Plötsligt hör jag ett förfärligt dån, ett oljud som jag aldrig hört förut.
Cyklar omkull och landar på grusvägen med en trasig strumpa och ett blödande knä.

Tittar upp och ser ett vitt, tjockt streck tvärs över himlen.
”Himlen har spruckit!”
Mammas tröstande ord om ”reaplan,” ett plåster och en strut karameller…
sen var himlen hel igen.

Bilden från boken Visst kan Lotta cykla