Inte räkmacka men silverbricka…

I kväll såg jag ett inslag i Sportspegeln de danska tvillingarna Steen och Peder Monrup i triathlontävling.

Äldre brodern Steen kör Peder, som är cp-skadad, på en specialbyggd cykel med en stol ovanpå framhjulet.
Att få tävla i triathlon har gjort att jag för första gången i livet glömmer att jag är handikappad, säger Peder Mondrup

Allt är möjligt, nästan i alla fall…

Jag kommer ihåg en händelse när jag skulle följa min mor till optiker för att prova in nya glasögon.
Min mor var halvsides förlamad och rullstolsburen så vi tog handikappbussen in till stan, Åströms Optik i Småstaden var det.
Mammas rullstol var av en stor, tung och mycket otymplig modell mest lämpad för att användas inomhus.
I optikers rum för synundersökning brukar det inte vara särskilt gott om plats och hur skulle mamma kunna
komma fram till instrumenten och bordet för att kolla synen, då stolen och bordet inte gick att flytta.
Jaha vad gör vi nu då?
Har ni någon stor kaffebricka frågade jag, och såg hur personalen tittade undrande på mig.
Nu får ni hjälpa mig sa jag och instruerade dem hur vi gemensamt med hjälp av brickan skulle flytta
mamma från rullstolen till undersökningsstolen.
Rullstolen placerades tätt intill stolen, brickan under mamma och ett, två, nu flyttar vi…
och ”lätt som en plätt” så satt mamma på rätt plats för undersökningen.

Vi hade mycket roligt åt denna händelse och skrattade gott varje gång den kom på tal att hon
hade åkt på en silverbricka i Småstaden. :D

Mormor i rullstol vid Friggebodan beskuren bild

Nostalgiska fartvidunder…

DSC03766

Denna co-cart var ett hemmabygge som jag hört berättas hade maxhastighet på ca 50-60 km/h
och som på tidigt 60-tal kördes på isen vid Näsudden. Det var denne unge mannen och hans far samt några fler som
var med och byggde fartvidundret.

DSC03767

BD 39755, det här var på den tiden när man på registreringsskyltarna kunde se vilken landsända bilarna hörde hemma.
En snäll lillebror ställer upp och tvättar bilen, kanske var det efter bilen varit på friarfärd efter leriga byvägarna…
Denna PV 544 åkte fullpackad med allt det blivande lilla hushållet hade att ta med sig vid flytten till Södertälje och gjorde
därefter många resor mellan Piteå – Stockholm.

Skillingtryck som gjorde intryck…

Det var en kväll här i veckan som det kändes särskilt kallt och snålblåsten ven om öronen, då kom
jag på mig själv att nynna på det gamla skillingtrycket: Så bister kall sveper nordanvinden…”
så skrattade vi åt det eländes, elände som alltid fanns med i visorna.

Så kom jag att tänka på lilla mor…

Anna o Halvard1943

Mamma hade ett häfte med skillingtryck, det var så väl använt att den knappt höll ihop. Mamma brukade sjunga
för oss barn och vi tyckte det var så spännande, det var många verser och blev som en berättelse, och jag som
hade livlig fantasi kunde lätt leva mig in i visorna.

Den visan som jag minns allra bäst och som gjorde största intrycket på mig, det var visan om den lilla flickan på
lasarettet som ville hem till mor men aldrig kom hem. Jag grät lika mycket varje gång mamma
sjöng den visan, för det var ju så synd om henne… så fick mamma trösta mig och det var så skönt att
veta att i alla fall jag fick vara hos min mamma.

Här kan du lyssna till visan:

I en sal på lasarettet

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

En bunt gamla brev…

I samband med en flytt kom det fram en
brunt gamla brev som väckte min nyfikenhet…

kärleksbrev

Breven blev min läsning under flera kvällar och de berörde mig väldigt mycket…
det blev en omtumlande återresa genom åren.
Ibland kunde jag tycka att de var naiva och barnsliga men jag insåg
att jag måste se dem från den tid som de var skrivna.
Jag var nära på att slänga dem i brasan men ångrade mig i sista stund.

Det var som att se en film om sitt eget liv.
Känslor, tankar och drömmar sköljer över mig, en nyttig läsning…
Så mycket som faller i glömska i vardagens bekymmer
Så mycket kärlek och ömhet det fanns!
Tur att vi hade den med oss i bagaget… annars hade
den kanske inte räckt ända fram till idag

Efter att jag läst alla breven känns det som
årsringarna har skalats bort och alla åldrarna finns inom mig.

Jag känner stor tacksamhet till livet.
Mor och Far som gav mig trygghetens grund att stå på,
svärföräldrarna … så som man kan önska sig,
sån hoppas jag också kunna vara.

Ödet…eller bara tillfällighet att jag flyttade till annan ort,
där vi råkade åka i samma bil… hur hade livet sett ut annars?
Fyra barn… vilken rikedom vi fått…
alla lika välkomna och älskade för sin egen
speciella skull.
Om jag kunde gå före och sopa vägen… bredda den…göra den rakare.
Inser att jag bara kan vara vägvisare… valet är deras
Ja, vad kan ha hänt innan nästa 40 år… ett nytt sekel har börjat,
det känns lite skrämmande.
Jag hoppas att min man och jag fortfarande får dela
vardagen med varandra,
att familjen växer… barnbarn och kanske barnbarnsbarn…

Mest av allt hoppas jag ändå att familjen har kunnat
hålla samman och
att banden som barndomen knutit håller hela livet.

Anteckning från 2008

Lucia är här….

Godmorron alla Luciafirare!
Så passande att vi fick lite snö nu till Luciafirandet,
jag dricker mitt kaffe och äter min lussebulle till tonerna av Åsa Jinders
”Jul, jul strålande jul”…
och får en härlig nostalgisk känsla,
tänk vilken underbar tid det var i juletid och barnen var små.
Minnespärlor att då och då ta fram och njuta av.

lussar-hos-moster-amanda-b

”Moster Amanda”
som bor på pensionärshemmet är egentligen barnens farmors / mormors moster,
här får hon besök av luciorna och stjärngossarna.
Stjärngossarna ser en aning trötta och uttråkade ut men det var kanske uppe redan i ottan?
Gulliga och änglalika i alla fall på bild… ;)

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva.
Kring jord som sol’n förgät, skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus…
Sankta Lucia, Sankta Lucia…

julen-1989

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas att fira få advent

När andra ljuset brinner är snart Lucia här
hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr
Och bakar kakor och har ett stort bestyr

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
Och alla barnen räknar var dag till doppare dán.

Denna lilla adventsversen får mig att tänka på tidiga Luciamornar och trötta men mycket
förväntansfulla barn på dagis… nystrukna luciaskjortor och Staffansstruten som aldrig satt
där den skulle… pepparkakor och lussebullar…
tänk att det är så länge sedan barnen var små….

En tjugofemöring till…

Hon står med näsan tryckt mot det stora fönstret.
Granbergs Lanthandel står det skrivet på skylten
ovanför dörren. Hon öppnar dörren och samtidigt
klämtar dörrklockan när hon stiger in i den välfyllda
butiken.

Ilone

Hon drar in dofterna av nymalda kaffebönor och får
syn på kvarnen med det stora hjulet.
Hon tittar sig storögt omkring och ser näbbskor i
taket, burkarna och lådorna med allehanda saker.
Hon går fram till disken med de många små lådorna
och under glaslocket ligger det en mängd små saker.
Då ser hon hårspännet!
En svart skotsk terrier med en röd och vitprickigt
rosett. Åh, så fint! Och hon känner att det är just ett
sånt spänne hon vill ha.

Hon springer hem och tänker fråga mamma om hon
kan få köpa spännet.
– Men var är mamma? Tänk om någon hinner köpa
spännet, det fanns ju bara ett!
Hon vet var mamma har sina hushållspengar.

– Visst räcker väl en 25 öring?
– Hårspännet kostar 50 öre säger Handlare Granberg.
Du får gå hem och fråga mamma om du får 25 öre till.
Orden hugger som knivar i den lilla kroppen.
– Det syns utanpå att jag är en tjuv! Han vet att jag
tagit pengarna från mamma!
Hon skyndar sig ut ur butiken och springer hem igen.

– Kan du inte sova? undrar mamma.
– Mamma, det som värker när man känner att man
gjort något som är fel…
är det det som är samvetet?

När himlen sprack…

Det var på den tiden när det i nästan varje liten by fanns ett litet cafe´.
I denna lilla by hette det Karlssons Cafe´.
Nån gång då och då anlitas mamma att baka bröd
som ska säljas på cafeet.
I dag har mamma lovat tant Betty att göra polkagrisar eller hemkokta som vi sa.

visst_kan_lotta_cykla_513ee6abe087c304b514e5f7

Jag har nyss lärt mig cykla på min ”nya” cykel.
Pappa har gjort i ordning en gammal damcykel och målat den i en vacker klarröd färg
och jag är glad för nu behöver jag inte cykla under stången på brorsans cykel.
Jag cyklar och cyklar och känner hur fartvinden blåser i ansiktet.
Plötsligt hör jag ett förfärligt dån, ett oljud som jag aldrig hört förut.
Cyklar omkull och landar på grusvägen med en trasig strumpa och ett blödande knä.

Tittar upp och ser ett vitt, tjockt streck tvärs över himlen.
”Himlen har spruckit!”
Mammas tröstande ord om ”reaplan,” ett plåster och en strut karameller…
sen var himlen hel igen.

Bilden från boken Visst kan Lotta cykla

Vår vän Trim…

Minnen från barndomslandet…

Pappa sa alltid ”en hund är ingen riktig hund om den inte har en ringlad svans och ståndöron.”
Så då var alltså Trim en riktig hund.
Jag vet inte säkert varifrån vi fick Trim, men antagligen var han en valp efter Gissa,
gråhundstiken som alltid fick vita valpar.
Det var inte så viktigt med härkomsten, bara det var en trevlig familjehund och naturligtvis
en bra älghund.

Det var pappa som gav honom namnet Trim.
Varför pappa tyckte så bra om det namnet vet jag inte men flera av våra hundar fick heta Trim.
Kanske var det efter någon duktig älghund, tanken var väl att namnet skulle bringa tur…
Brorsan fick ju namn efter en björnjägare…
Om han nu var en bra älghund det har jag inget minne av.
Det jag minns är att han var en stor, vit och kramgo kompis.

Japansk spets5

På den tiden var det inte så noga med hundhållningen, ville hunden ut
så öppnades dörren och hunden fick sin frihet.
Trim var vår lekkamrat och sprang efter oss när vi
var ute och lekte.
Pappa hade god hand med hundar, på något sätt var det så naturlig för honom
hur man umgicks med hundar. På ett enkelt och vänligt sätt fick han hunden
att vilja vara lydig. Pappa var noga med att vi skulle
vara ordentliga och inget ”trams och tjafs med hunden”.
Trim skulle ju bli en duktig jaktkamrat.

Trim höll sig mest omkring huset och hade vi varit borta så satt han på
farstubron och väntade.
Med ett glatt skall och stora krumbukter hälsades vi välkomna hem som om vi varit
borta mycket länge.
Men så en dag så satt där ingen Trim och väntade.
Vi ropade och letade och var alldeles förtvivlade.
Vi hade svårt att somna den kvällen men mamma sa att han nog skulle komma
tillbaka.

På morgonen fann vi honom liggande död på andra sidan vägen en bit bort från huset.
Det var vår närmaste granne som berättade vad som hänt.
Trim hade som vanligt suttit på trappan och väntat.
Av någon anledning hade han sprungit ut på vägen mot en tonårspojke som kom cyklande.
Pojken sparkade mot Trims huvud så hårt att käkbenet gick av.
Jag vet vem den pojken är och glömmer inte även om jag vet att det var en
olyckshändelse.

Trim hade suttit på trappan och skrikit så förfärligt att någon granne av barmhärtighet
skjutit honom. Det kan låta grymt, men då tänkte man inte på att gå till veterinär utan
främst på att få slut på lidandet.
Vad jag minns så fanns inte heller någon veterinär att tillgå på flera mils avstånd.

Vår vän Trim fick en värdig begravning, så som bara
barn kan göra för en älskad hundkompis.
Men barndomslandet blev så mycket fattigare utan vår vän Trim.

Så en dag kom pappa hem och hade en liten svart och vit hundvalp innanför jackan.
Jag kommer så väl ihåg glädjen och lyckan när jag fick honom i min famn och pälsen som var så
len och mjuk som sammet.
Valpen hade en ringlad svans och ståndöron och pappa döpte honom naturligtvis till Trim.

björnhund

OBS! Bilderna är inte autentiska, det är lånade från nätet och är en japansk spets och karelsk björnhund

Minnespärlor…

I en liten lägenhet ovanpå byns konsumbutik bor mamma, pappa min storebror och jag,
i väntan på att snart få flytta in i huset som pappa bygger.

Lägenheten består av kök, ett rum och en liten sovalkov.
Det är ett litet kök, där det inte finns några moderniteter, vatten och slask får bäras upp och nerför trapporna. Allt varmvatten som behövs till bad och tvätt värms i en balja på spisen och dasset det finns på gården.
Från köksfönstret kan man se ut över gården och mot infarten till butiken. I köksfönstret står de vackra pelargonierna som mamma är så stolt över. Mamma har ”gröna” fingrar och hon har själv drivit upp dem av blomskott som hon knyckt. Ja… just det knyckt, man ska i smyg ta blomskott när man är hos någon bekant. Får man blomskottet och tackar, då har man ingen tur med blomman, då blir det bara en ranglig liten blomstackare.

987

I rummet står det stor vackra skåpet som mamma ropade in på auktion i grannbyn, skåpet är så högt att det når upp till taket. De runda kulfötterna som fanns under skåpet har pappa tagit bort för att skåpet ska få plats, det är lågt i taket här på övervåningen. Skåpet är i två delar, underdelen med dörrar och två lådor, överdelen med två stora glasdörrar. Det ena glaset har gått sönder i flytten därför har mamma satt gardiner på insidan, hon har lagt tyget i fina små veck och fäst det med häftstift.
På underskåpet finns ett brännmärke efter ett strykjärn, det var någon som hjälpte mamma med stryktvätten som gjorde det märket.

Den gamla vackra skåpet ”lever” fortfarande, efter ett antal flyttningar, står det stora vackra vackra skåpet i vårat kök/storstuga och till allmän beundran stolt sträcker på sig från golv till tak.

På väggen hänger en stor vävd bonad med en hjortfamilj på, mamma har antagligen skickat efter den från Åhle´n & Holms katalogen. I taket hänger den vackra femarmade lampan med gult och brunt mönstrade kupor. Golvet är täckt av trasmattor för hemtrevnadens skull men mest för värmens. Vid fönstret står det lilla runda pelarbordet, två blommiga fåtöljer med träarmstöd och det lilla sybordet som mamma fick i födelsedagspresent av pappa. Mamma och pappa sover i utdragssoffan i rummet och min bror och jag i sovalkoven.

Vi sitter vid köksbordet min mamma och jag, det är ett slagbord med lådor på kortsidorna.
Jag ritar och skriver, det som är min favoritsyselsättning.
Mamma kallar mig kärleksfullt för ”lilla kluddmaja”. Men det är inte omtyckt att jag har tränat skriva mitt och andras namn i ”Postillan” och psalmboken…. och med annilinpenna, som är så svår att få bort. Jag längtar att bli stor nog att få börja skolan, jag kan se den gamla folkskolan tvärs över gården. Jag ser barnen leka ute på rasterna och fröken som skramlar med sin ringklocka när rasten är slut.
Mamma sitter på köksoffan med sin stickning. Hon har inte grovt yllegarn som till sockar och vantar, nu är det fint garn i en ljus gul färg.
”Vad ska det bli när det är färdigt?”
”Kom och sätt dig här bredvid mig ska du få se något fint” säger mamma hemlighetsfullt.

babykofta 004

Jag kryper upp bredvid mamma och då öppnar hon lådan under bordet.
Där ligger ett par små, små söta sockar… en liten mössa med knytband och en kofta…
allt finstickat i den gula färgen.
Jag bara gapar av förvåning. Varför har mamma stickat så små kläder?
Då berättar mamma…
”Du ska bli storasyster.”
Nä, jag förstår ingenting. ”Hur ska det gå till, när ska det hända, vet pappa om det?”
Nu har vi en hemlighet mamma och jag… för det är väl ingen annan som vet?…

Det knackar på dörren…
Blixtsnabbt rycker jag stickningen ur mammas händer och gömmer den i kökslådan.
Ingen ska få veta vår hemlighet!
För tänk om någon av granntanterna hinner före då blir jag kanske utan!

En åktur med Morris Minor…

Familjen har blivit med bil.
En Morris Minor med kurvor som den värsta 50-tals filmstjärnan.

Morris_Minor_1000_1958

Det är ju alldeles otroligt – äntligen har vi en egen bil!
Första resan till staden är en kall vinterdag och vi barn, storebror, lillebror och jag sitter i baksätet. Det är kallt i bilen och vi och huttrar och småfryser. Mamma sitter bredvid pappa och tycker att det går alldeles för fort när nålen på hastighetsmätaren pendlar mellan 50 och 60 kilometer i timmen.

Rutorna immar igen och pappa stannar då och då för att skrapa rutorna rena och det luktar starkt och fränt av glykol.
Jag andas på rutan och kan titta ut genom ett litet hål som jag har gnuggat fram med handen. Landskapet glider förbi och det känns som en oändligt lång resa ner till staden.
Det har börjat mörkna och jag ser lyktorna och pappersstjärnorna lysa i fönstren. På ett av husen har de små lamporna bildat ordet God Jul på husets gavel.

Det har snöat mycket men som tur är har plogbilen nyss åkt förbi så vi har en fin väg med stora höga plogkarmar framför oss. Det är lungt på vägen och nästan inga andra bilar och det känns skönt för det är så otäckt när snön yr omkring.
Glykollukten gör mig lätt illamående och pappa stannar bilen så jag får gå ut för att få lita frisk luft.

Väl framme i den lilla staden gör vi snabbt våra små ärenden för pappa har bråttom hem Pappa tycker inte om att vara i den staden och han är inte heller van vid så mycket trafik.
Lillebror ska få klippa sig hos en riktig frisör och det är väldigt spännande och känns lite farligt att sätta sig i den stora stolen. Han får sitta på en bräda som frisören lägger på stolen och så får han på sig ett stort förkläde. Lillebror ser så liten ut och när han har klippt sig får han en tablettask för att han suttit så snällt och stilla.

Mamma har lovat att jag ska få gå till skivaffären.
Jag har ju fått en begagnad skivspelare men man kan bara spela EP-skivor på den.
Jag vet att det finns en liten skivaffär på Storgatan. När jag valt min skivan får jag provlyssna på den och jag står vid disken med de stora hörlurana på mig. Mamma vill att jag ska skynda på att bestämma mig så vi får gå därifrån. Jag pratar alldeles för högt med hörlurarna på, det upptäcker jag först när några kunder småleende vänder sig om mot mig.

Så startar vi hemresan och den känns lika oändligt lång och glykol luktar lika illa och mamma tycker att våran Morris Minor rusar lika fort fram.

Men det är ju alldeles otroligt – äntligen har vi en egen bil!