Förklädeshäxan

Lillebror var bara två år när mamma fick bröstcancer och låg på sjukhuset i flera månader utan att få komma hem eller att vi fick besöka henne. Det var tråkigt och vi längtade så mycket efter henne. Pappa hade börjat en omskolningskurs på annan ort och kunde inte komma hem annat än på helgerna. Därför fick vi hjälp av kommunen med att en sk hemvårdarinna skulle bo hos oss och sköta om oss tre barn.

Så en dag kom Förklädeshäxan och flyttade in till oss.
Min bror och jag kände genast att vi inte tyckte om henne och att hon inte tyckte om oss. Hon var gammal och sträng och hade mycket bestämda åsikter om hur barn skulle uppfostras. Vi var ju vana att bli sedda och att man lyssnade på oss.
Nu var det annat som gällde för nu var det Förklädshäxan som bestämde!

Pappa hade tagit in en stort vedträ in i köket till lillebror som han fick spika in små spikar i. Lillebror var mycket road av spikandet och kunde sitta sysselsatt väldigt länge.. Men nu tyckte inte Förklädshäxan att det passade sig att ha ett vedträ inne på köksgolvet så därför kastades det ner det i källaren. Då spikade lillebror sina små spikar i köksgolvet i stället!
Vi visste väl att det var ingen bra idé, men ändå så skrattade vi i smyg.

Vi hade en hund, käre goa Trim en svart/vit spets som liknade en karelsk björnhund.
Trim var snäll men en stor och stark och livlig hund. Han var van vid att få vara inomhus med familjen men det tyckte inte Förklädshäxan passade.
Hundar ska sitta kopplade ute på dagarna och ska bara vara inne på nätterna tyckte hon.
Första kvällen som hon skulle ta i hunden gick det undan. Trim var som sagt en stor, stark och livlig hund och längtade in i stugvärmen efter att ha suttit bunden hela dagen. Följden blev att Förklädshäxan hängde som en vante i Trims koppel när han rundade hörnet och Förklädshäxan hamnade på huvudet ner i snödrivan.
Heja Trim! Heja Trim! sa vi tyst för oss själva där vi stod i fönstret och tittade och därefter fick Trim vara inne med oss på dagarna.

Tala klarspråk…

Ett samtal
gav mig klarhet
att ett viktigt budskap
feltolkats

ett budskap som i
åratal existerat
utan min vetskap

nu förstår jag
utanförskapet och
de kalla blickarna

det smärtar att
så många år har
slösats bort

mest smärtsamt att
dörren stängts
för klarspråk

med stor risk för
överföring till nästa
generation


2008-08-20

Tant Emma rökte pipa

Tant Emma bodde i huset närmast vårat hus tillsammans med sina två vuxna hemmasöner. Tant Emma var speciell på många sätt, mest speciellt tyckte min bror och jag det var att hon rökte pipa. Hon satt ofta vid köksbordet och ibland när vi kom på besök fick vi gå och hämta hennes plåtskrin där hon förvarade sin pipa och sin tobak. Det var både spännande och konstigt att se när hon fyllde det lilla piphuvudet till brädden med tobak. Det var egentligen ingen pipa det var bara ett piphuvud utan pipskaft. Tant Emma tände på tobaken, smackade och sög så kinderna blev som djupa gropar. Aldrig förut hade vi sett en tant som rökte pipa.

Tant Emma var speciell också för att hon hade bara ett bröst. Ja, det hade vi förstås inte sett, men vi visste att hon för många år sedan opererats för cancer eller ”kräftan” som man sa. Usch, så otäckt det lät och man fantiserade om vad ”kräftan” var för en hemsk sjukdom.

Tant Emma var speciell också för att hos henne kände man sig alltid välkommen. Tant Emma blev ett stort stöd för mamma när hon också drabbades av bröstcancer. Hon var en tröst även för oss barn när mamma var på sjukhuset under en lång tid. Vi tänkte att hade Tant Emma överlevt ”kräftan” måste väl vår mamma också göra det.

Lillebror var Tant Emma förtjust i och det var nog ömsesidigt för om lillebror var försvunnen så hade han oftast smitit in hos Tant Emma. Jag vet inte hur många gånger vi fick söka lillebror, han hade en förmåga att för det mesta finnas någonstans där han inte skulle vara. En gång när vi länge sökt lillebror hittade vi honom längst ut på Tant Emmas brygga. Där stod han och rörde om i Tant Emmas tvättbalja.

En annan gång fann vi honom i källaren där han hittat gamla färgburkar och målat om sin trehjuling. Glädjestrålande cyklade han runt på sin nymålade cykel.
– Det blev inte så tokigt! sa lillebror – men mamma tittade mest på de nymålade byxorna.

Så småningom flyttade vi från huset närmast Tant Emmas hus. Men Tant Emma glömde oss inte och särskilt inte lillebror. Härom dagen hittade jag ett gammalt julkort från tant Emma, postat för flera år sedan och adresserat till lillebror.

God Jul! Du ska få något när du kommer och hälsar på.

Vi glömmer inte dig heller, Tant Emma.

Vad hände med Storfiskarevalsen?

I vardagsrummet hos min kusin där fanns den, radiogrammofonen, som gjorde mig så avundsjuk. Dessutom hade hon även en trave grammofonskivor, mest var det stenkakor men också vinylskivor både LP och EP.
Skivorna beställdes frn skivaffär´n i stan och kom med kvällsbussen. Min kusin och jag cyklade de tre kilometrarna till landsvägen för att möta bussen och hämta de åtråvärda nyheterna. Denna gången var vi i sista minuten och trampade på allt vad vi orkade – för tänk om vi missar bussen och får vänta tills nästa dag. Följden blev att vi cyklade omkull och med trasiga och blodiga byxknän stod vi vid vägkanten och mötte bussen. Men vad gjorde väl det, skivorna kom och denna gång var det
True Love

med Elvis Presley

Vi stängde in oss och startade grammofonen. Det var ju Elvis som var favoriten och hans skivor snurrade på skivtallriken gång på gång. Vi hade ännu inte lärt oss engelska men snart kunde vi ändå texten utantill och skrev ner den precis som den lät.
San tän, vin blåo
hanni moni lasstin ölån,
fillin far a ö par
håou haou lakki vi ar,
vajl aj gev to jo
änd jo gev to mi
troo lavv – troo lavv
ån än ån, itt vill ålvejs bi
troo lavv – troo lavv
får jo än aj abö gadjen einjel
ån haj vitt nassin to do
vått jo gev to jo
än aj gev to me
lavv får evver – troo
lavv får evver – troo

Vi fick aldrig nog av musiken – men det fick hennes äldre bror. Han kom in gång på gång och avbröt med att spela sin nyinköpta Thore Skogmans Storfiskarevalsen.
Åh, vad vi avskydde Storfiskarevalsen!
Vi bytte skiva så fort vi kunde och hur det nu var det hände det vet jag inte men…
plötsligt hade Storfiskarevalsenskivan gått i tre bitar!
Vad gör vi nu då? Vi måste röja undan bevisen!
Vi stoppade bitarna under kläderna och smög oss ut och upp i skogen. Där under en stor gran hittade vi en bra plats att gräva ner Storfiskarevalsen. Vi tummade på att inte avslöja något om vad som hänt – och inte kunde vi heller förstå var Storfiskarevalsen tagit vägen – men det var väl någon som hade lånat den…

Nästa gång jag kommer dit ska jag gå upp i skogen till den stora granen och se om bitarna finns kvar. Eller blev vi avslöjade?

”Mest glädjer mig tvättstugan!”

Egnahem i Gråträsk uppförs på en månad
Så stod det att läsa i en artikel i Piteå-Tidningen från 17 september 1952 skriven av Harald Hedqvist signaturen Hasse.

Det byggs egnahem lite varstans i landet nu för tiden.Tack vare de ökade möjligheterna till stöd från staten har många familjer fått möjlighet att skaffa sig hyggliga bostäder och för många betyder det att flytta från kalla, dragiga bostäder som utdömts av hälsovårdsmyndigheterna till en modern bekväm lägenhet med alla moderna bekvämligheter. Tänk, vilken skillnad!

En familj som just i dessa dagar bereds möjlighet att byta ut en utdömd bostad mot en trevlig enplansvilla där allt är tiptop är Halvard och Anna Nilsson i Gråträsk med de tre barnen. De bodde till för cirka ett år sedan i Gäddträskån i närheten av Långträsk, men så startade Nilsson en liten smidesverkstad i Gråträsk och så måste familjen flytta dit. Det var ont om husrum och man hänvisades att bo på övervåningen i ett hus, där lägenheten, enligt vad Nilsson uppger, utdömts av hälsovårdsnämnden.
Man sökte byggnadstillstånd men det dröjde och så en dag skrev fru Nilsson till landshövding Lövgren som svarade att han kontaktat de kommunala myndigheterna. Byggnadstillståndet kom i sommar och för sex veckor sedan börjades grundgrävningen. När vi besökte Gråträsk hade man för två dagar sedan börjat resa ett monteringsfärdigt trähus och huset var redan under tak.
Tre rum och kök,badrum, tvättstuga och diverse utrymmen ingår i byggnaden, och efter en månad beräknar Nilssons att få flytta in.

Man kan förstå att det känns angenämnt för fru Nilsson att få lämna den dåliga bostaden och i stället få flytta in i ett nytt modernt hus med tillgång till alla bekvämligheter, och därtill i ett hus som är en eget.
Mest glad är jag över tvättstugan När man har barn är det så besvärligt när man ingenstans har att tvätta, säger hon. Och det kan man förstå.
Av byggnadskostnaderna får Nilssons egnahemslån med 90 procent och av detta är, enligt de nya bestämmelserna, 8000 kronor räntefri stående del. Det betyder i realiteten att staten subventionerar bygget med samma summa.
Vad säger dom som för 25 år sedan bodde i dåligsa bostäder och ville ha något bättre?
Det var i den ”gamla goda tiden”, när borgerligheten regerade.
Hasse

Jag blir stolt när jag läser i tidningsurklippet som mamma sparat. Att mamma tog initiativet att skriva till landshövdingen när bygglovet dröjde, det var starkt gjort av henne. Pappa hade uppfört en smides- och reparationsverkstad och gjorde arbeten åt jord- och skogsbrukarna. Han smed sk ”timmerdoningar och timmerkrokar”, knivar och andra verktyg. Efter några år ändrades arbetsvillkoren och pappa fick omskola sig och byta yrke. Därför såldes huset och familjen flyttade. På den tiden fanns det inget som hette att man pendlade för där man hade sitt arbete där bodde man.

För en tid sedan åkte jag förbi huset där mamma och pappa vävde sina drömmar för framtiden. Gick upp för stentrappan som pappa byggde och där min porslinsdocka mötte sitt öde. Strövar omkring runt huset och ser ut över den vackra sjön på baksidan. Tänker… att det var väl synd att huset såldes. Men… vem tänkte på eller hade möjlighet att ha ett sommarhus på den tiden?
Med sorg i hjärtat ser jag hur huset har fått förfalla och jag är glad att mamma och pappa aldrig behövde se hur huset ser ut i dag.

Den dagen då himlen sprack…

Det var på den tiden när det fanns ett litet café i varje liten by.
I denna lilla by hette caféet Karlssons Café

Nån gång då och då anlitas mamma till att baka bröd som ska säljas på caféet.
Mamma är duktig på att baka och hennes wienerbröd är både vackra och goda.
Men i dag har hon lovat tant Betty att göra polkagrisar eller ”hemkokta” som vi säger.

Jag har nyss lärt mig cykla på min ”nya” cykel. Pappa har gjort i ordning en gammal damcykel och målat den i en vacker klarröd färg.
Jag är glad för nu behöver jag inte cykla under stången på brorsans cykel.
Jag cyklar och cyklar och känner hur fartvinden blåser i ansiktet.
Plötsligt hörs ett förfärligt dånande, ett oljud som jag aldrig hört förut. Jag tittar mig omkring, cyklar omkull och landar på grusvägen med en trasig strumpa och ett blödande knä.
Jag tittar upp och ser ett tjockt, vitt streck tvärs över himlen.

”Himlen har spruckit!”

Mammas tröstande ord om ”reaplan,” ett plåster och en strut karameller…
sen var himlen hel igen.

Ett gammalt skolfoto…

Ett gammalt skolfoto kommer fram när jag letar efter annat i mina lådor.

skolfoto-53

Jag håller kortet i min hand och tänker att det ser ut som det vore från skolan i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Det är från den gamla byaskolan som nu är riven och från mina första skolår.

Jag tyckte fröken såg gammal och sträng ut och alltid hade hon en näsduk instoppad i tröjärmen. Hon spelade morgonpsalmen på orgeln så att det dånade i hela skolsalen. ”Var hälsad sköna morgonstund som hälsad av profeters helgad mun…” sjöng vi när vi stod vid våra skolbänkar. Det stora fönstren hade halva rutorna vitmålade för att vi inte skulle titta ut på gården i stället för att lyssna på fröken.
Jag ser en symaskin längst ner på fotot, satt fröken och sydde på den när vi hade rast?
På väggen hänger årstidstavlorna. Våren, med prinsessan som sitter i blomsterängen. Hösten, med pojken som sopar de gula löven.

Jag sitter längst fram och har på mig mina gråa luddor. De som har de blå ränderna och som jag blev så retad för, det var ju pojkskor sa man. Välkammad, med rak benaoch hårspänne tittar jag rakt in i kameran. Vi fick åka skolskjuts till grannbyn när vi skulle besöka tandläkaren. Jag var rädd och grät redan dagen före. Men väl framme hos tandläkaren bad jag alltid om att få gå in först, då hann jag besöka farfar för han hade alltid bröstkarameller i sin klaffbyrå, Kungen av Danmark var det.

Våra föräldrar hade inte mycket insyn i skolans värld och de sk förhörsdagarna var ju så tillrättalagda. Då var föräldrarna inbjudna till skolan, det var förstås mest mammorna som kom för att höra vad vi hade lärt oss. Vi visste i förväg när skolinspektören skulle komma så vi hade fått träna, fröken ville ju inte skämmas över oss. Tant Amandas goda palt… åh så ljuvligt det doftade i skolköket!

Utflykterna till fäbodarna och de högtidliga besöken till det lilla kapellet tyckte jag om. Träkapellet på kullen med utsikt över den stora vackra insjön. Där önskar jag få min viloplats och att min aska ska spridas över kullen. Jag vet att det är en omöjlighet men jag har sagt till mina barn ”ni får smuggla dit mig!”
Jag brukar alltid gå upp till kapellet när vi åker förbi byn. Det är så lungt och fridfullt att gå omkring bland de små planteringarna. Jag har sett namnet på en av mina skolkamrater på en av gravstenarna. Den snälle pojken som jag lekte docklekar med.

När jag lägger tillbaka fotot i lådan tänker jag vad hände med era liv, ni som finns på det gamla skolfotot. Blev det som vi hade hoppats och drömt om? Vad visste vi om världen och vad tänkte vi om framtiden? Det frågar jag mig när jag lägger tillbaka skolfotot i ”nostalgilådan.”

En liten tjuvs bekännelse…

Hon står med näsan tryckt mot det stora fönstret.

Granbergs Diversehandel står det skrivet på skylten ovanför dörren.
Hon öppnar dörren och samtidigt klämtar dörrklockan när hon stiger in i den välfyllda butiken.
Hon drar in dofterna av nymalda kaffebönor och får syn på kvarnen med det stora hjulet.
Hon tittar sig storögt omkring och ser näbbskor hängandes i taket, burkarna och lådorna med allehanda saker i.
Hon går fram till disken med de många lådorna och under glaslockt ligger en mängd småsaker.
Då ser hon hårspännet!
En svart skotsk terrier med en röd och vitprickig rosett.
Åh så fint! Hon känner att det är precis ett sånt spänne hon vill äga.
Hon springer hem och tänker fråga mamma om lov att köpa spännet.
– Men var är mamma? Tänk om nån annan hinner köpa spännet det fanns ju bara ett!
Hon vet var mamma har hushållspengarna…
– Visst räcker väl en 25 öring?

– Hårspännet kostar 50 öre, säger Handlaren Granberg. Du får gå hem och fråga mamma om du får 25 öre till.
Orden hugger som knivar i den lilla kroppen.

– Det syns utanpå att jag är en tjuv! Han vet att jag tagit pengarna från mamma!
Hon skyndar sig ut från butiken och springer hem.

– Kan du inte sova?
– Mamma! Det som värker när man känner att man gjort något fel…är det samvetet?