Snart första december…

Karlavagnen har lotsat oss fram genom kvällen, nu är det midnatt och vi skriver den sista november 2011.
I morse hade vi -10 och lite snö på marken men under dagen har vädret ändrat sig igen så nu är det kolsvart ute.

Även om jag tänder ljus och en brasa känner jag mig ändå frusen och kall för idag har jag varit på sjukbesök.
Fortare än vi kan ana ändras vår livssituation och inget är längre som förut. Min kära vän som kämpat så hårt och som såg ut
att vinna har nu fått tråkiga besked och är nu åter på ruta ett. Nu gäller det att vi samlar våra krafter för att stödja och
finnas till hands när så behövs.

I nöden prövas vännen heter det ju…

En grön 1:a advent

En grön 1.a advent och en skyltsöndag utan snö
det hör inte till vanligheterna, kallt och snö det är vad vi är vana vid ska höra till den här dagen.

Skyltsöndag utan snö, P-T

Jag kommer ihåg när barnen var små, då kunde ingen tjuvkika på skyltningen innan söndagen eftersom man hade klätt in
fönstren med papper. Trängseln var stor framför skyltfönstren till stans enda leksaksbutik som fanns på torget.
Där inne i butiken kunde man se när tomten och hans nissar lekte med alla leksakerna och det var förstås mycket spännande
och fantasieggande. Sen köpte barnen förstås var sitt paket av tomtarna som vandrade på stans gågata.
Röda paket för flickorna och blå för pojkarna :)
Sen brukade vi gå på konditori och fika, jag minns särskilt en gång när pojken ville ha varm choklad med vispgrädde,
det var trångt och vi fick stå länge och köa, sen när vi äntligen kunde sätta oss ner så gillade han inte grädden… :)

När jag var barn ”förr i tiden” då var det inte så stora märkvärdigheter med skyltsöndag.
Då fanns allt att köpa i samma affär, lanthandeln eller som det också hette diversehandel. Där hade man dukat upp ett bord
med leksaker och så fick man gå runt och titta. Ja, just det, bara titta och ingen unge vågade annat än göra som
man var tillsagd. Undrar just hur det skulle gå nu för tiden?

Nu hoppas vi på lite lagom med snö, det blir så mycket ljusare och så känns det också varmare.
Trevlig advent!

Ett gammalt julkort från mormor Syrene

Melodikryss och älgjakt…

Det blev inget melodikrysslösande idag
jag var på plats vid radion med pennan vässad och öronen topsade…
Eldemnn hade bara hunnit börja och jag hade skrivit
L4 LARS
V11 FORSSELL
då ringer det på dörren och hundarna skäller…
är tomten som kommer för tidigt? Nej, grannen som ville ha en kopia från min blogg där jag berättat om min pappa,
som också är grannens morbror,när pappa sköt storälgen 1953.
Man hade bland grannens jaktkompisar berättat jakthistorier och då blev det förstås tal om storälgen.
”Hur var det nu, visst var det väl en gång man hade fällt en riktigt storälg?”

Här kan du läsa blogginläggen:
Storälgen fälldes 1953
Storleken har betydelse

Jul på burk…

Det doftar jul i lilla huset när jag torkar apelsinskivor.

De blir så fint att använda till att dekorera paket eller att fylla en burk med juldofter.
I dessa burkar har jag lagt några torkade apelsinskidor, hel ingefära, kardemummakärnor, hela nejlikor
och en bunt hel kanel som jag knutit ett snöre om. Det bir också fint att lägga i små alkottar eller torkade rosen blad.

För att öka på den juliga doften kan man strö på i lite malen kardemumma, kanel och ingefära.
Apelsinerna i dessa burkar är flera år gamla därför ha de mörknat i färgen.

Så här torkar man apelsinerskivorna.
Skär skivorna i tunna skivor lägg dem på ett galler i ugnen i ca 2 tim i 50 graders värme.
Det går också bra att lägga in dem i efter att ugnen använts och torka i eftervärmen. Sätt gärna något emellan ugnsluckan
så att fukten kommer ut då torkar de snabbare.
Ett annat alternativ är att hänga apelsinskivorna i ett snöre i fönstret att torka, det tar längre tid men det doftar
gott och är vackra där de hänger.
Det går också bra att torka äppelskivor på samma sätt, äppelskivorna blir lite ”krulliga” men det är ju bara snyggt.

Det doftar advent…

Det känns konstigt att baka saffransbröd när vi har plusgrader, snöfritt och att genom fönstret kan se att gubben min är
i färd med att tvätta bilen. Ofta när jag bakar går mina tankar till min mor, hon som tyckte om att baka både bullar och
matbröd. Jag saknar henne och i mitt huvud har vi ibland en konversation och då särskilt i jultid när jag bakar bullar.
Jag brukar vara noga med att göra hennes vackra ”kringelbullar” så idag skäms jag lite över att jag bara gjorde
vanliga ”bullar.” Tänk så gott det doftar, det är nästan så man kan känna saffransdoften genom bilden!

Saffran, som kommer från gula märken i saffranskrokus, är den dyrbaraste av alla kryddor.
Det krävs minst 100 000 — 150 000 krokusar, som måste plockas och rensas för hand, för att utvinna ett kilo torkad saffran
Fakta: Wikipedia

Tomtens luva och lykta är på plats…

Brunskjortan skymtar fram…

Sverigedemokraterna tonar ner nationalism för att locka väljare – men bara ytan har förändrats.
Med ett nytt partiprogram, ska SD försöka sopa nationalismen under mattan.

Aftonbladets granskning visar dock att ingen ändring är i sikte.

– Invandringen går fortfarande som en röd tråd genom allt de gör
det handlar om en ompaketering, eftersom man tror att nationalismen skrämmer bort väljare. Nu vill man tona ner betydelsen av den, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö
Aftonbladets genomgång visar också att SD:s nya profilering inte innebär något trendbrott – invandrarna står fortfarande i fokus. Deras politik, inom alla utom ett av de nya profilområdena, karakteriseras av förslag som helt eller delvis riktar sig mot olika etniska grupper och kulturer

Ny kostym – men brunskjortan skymtar fram

Åkesson leder enfaldens parti

Ny kostym samma parti

Slutet av Bron/Broen

Ikväll såg vi sista avsnittet av svt:s kriminalserie Bron.
Serien har gått i tio avsnitt och det tycker jag är en alldeles för lång serie, det blir en aning urvattnat innan man kommer till gåtans lösning.
Danska och norska kriminalare brukar vara sevärda men den här tycker jag inte var någon höjdare.

Ett spektakulärt mord mitt på Öresundsbron tvingar den svenska och danska polisen till ett nära samarbete. Så börjar handlingen i Bron/Broen, en svensk-dansk storsatsning som samproduceras av SVT och DR. I huvudrollerna ser vi Sofia Helin.

Serien börjar med att man hittar en död kvinna mitt på Öresundsbron exakt på gränsen mellan Sverige och Danmark. Poliserna Martin Rhode från Danmark och Saga Norén från Sverige kommer ut till fyndplatsen från varsitt håll.

Det stör mig att man gjorde Saga till en så udda figur, inte troligt att hon hade kunnat ha eller aldrig kunnat få den befattningen så dysfunktionell som framställdes. Jag fick känslan av att man ville göra henne till något av en ”Lisbet Salander-kopia”. Nu gjorde man henne inte trovärdig, en löjlig figur som man nästan skulle tycka synd om istället för stark, kompetent och socialt fungerande.

Men starka, duktiga kvinnor kanske är för skrämmande…

Pråta dö båonshka?

Ikväll lyssnar vi på Karlavagnen där Kjell Peder Johansson lotsar oss fram i programmet som handlar om dialekter.

Så här programförklarar sr.se kvällens Karlavagnen:
I Sverige låter vi på många olika sätt. Skåningar på sitt, tornedalingar på sitt, göteborgare på sitt. I dialektinsamlingsprojektet SweDia finns nu 100 olika svenska dialekter samlade. Men samtidigt utjämnas dialekterna allt mer.
Vad betyder din dialekt för dig? Är den en del av din personlighet som du gärna odlar och bevarar? Eller skäms du för din dialekt och har gjort vad du kunnat för att få den att försvinna? Är vissa dialekter mer populära än andra? Uppfattas man olika beroende på vilken dialekt man har? Hur uppfattar du som flyttat till Sverige de olika dialekterna?

Dialekten, Pitemålet för min del, är en del av min identitet och som jag är stolt över att jag behärskar till fullo, jag hör till den generationen där det pratades pitemål var man än kom. Det var inget som man skämdes för annat än på skolan förstås när man ibland glömde sig och använde något ord på pitemålet.

”Döm som pråta pitefint döm tötjes våra nalta för-märj”

Jag kommer ihåg att pappa hade svårt att hitta de svenska orden när han pratade i telefon med någon från stan och vi tyckte det lät ganska komiskt när han försvenskade pitemålet.

Jag har arbetat i äldreomsorgen och där har det varit en fördel att kunna pitemålet och de gamla uppskattar särskilt när de hör att man kan de riktigt ålderdomliga uttrycken som inte är så vanliga numera. I mitt arbete inom äldrevården var dialekten en ”dörröppnare” som ingav förtroende och lockade till många glada skratt.
Här hemma pratar vi dialekt med varandra min man och jag och barnen förstår pitemålet men behärskar inte dialekten själva.

Nö för tein kòonn et bana båonshka.

Är dialekterna utdöende? Ja, färre och färre förstår och ännu färre använder dialekten i vardagen så det ser inte särskilt ljust ut för dialekterna.
Det kommer säkert att höras från vilken del av landet man kommer men de ”gamla målen” försvinner nog med tiden.

ABF Pitebygden har sammanställt ett lexikon:

PITEMÅLET – ållt mila àagg å ´ööx-

Det finns en facebook-grupp som heter Pitebondska 911
”Så länge som mossan finns på en gammal sten, så länge ska Pitebondskan bevaras.”

Bilder: pitea.se

Förspilld kvinnokraft?

Idag när jag var på ögonmottagningen tog jag ICA-tidningen ur tidningshögen bara för att som jag tänkte slötitta en stund,
men så läste jag en intressant krönika av Elin Ek som handlade om handarbeten.
Hon menar att ofta förminskas kvinnors hantverk med utryck som ”förspilld kvinnokraft”.
Varför kallas inte männens hantverk och skapande ”förspilld manskraft” undrade hon och det kan man verkligen fråga sig.

De här vackra handarbeten är verk av min svärmor och hennes mor, jag hoppas och tror att ganska snart kommer man att
sätta värde på deras arbete. Det finns snart ingen som kan konsten eller har tid att handarbeta. Jag tycker det är
trist att att virkade dukar, spetsar och broderade dukar kan man köpa för bara några ynka kronor på loppis och secondhandbutiker.

Tänk vilket arbete som ligger bakom, se bara på denna duk, så fint broderat att man nästan kan vända baksidan utåt…
Synd att inte svärmor signerade duken med initialer och årtal för det är ju ett konstverk lika väl som männens snidade gubbar och knivar.
Föresten har ni någon gång stött på ihopbuntade snidade knivar på loppis till salu för några tior?

Vi kvinnor måste uppvärdera vårt arbete och inte kalla de för pyssel, vi reducerar vårt eget arbete till dagisnivå, som
Elin Ek uttryckte det. Vi ska vara stolta över vad våra mödrar, mormödrar och andra kvinnor har gjort.

Stämningsfull julmarknad…

I helgen har vi besökt den traditionella julmarknaden i Kyrkstaden, Öjebyn.
Gammeldags marknadstånd där lokala försäljare visade mängder av fina hantverk. Vi har som tradition att köpa årets dörrkrans och gå in i vår vackra medeltida stenkyrka där det bjuds på värmande glögg och musikunderhållning. Skönt och vilsamt att gå in och sitta en stund och koppla ifrån sorlet utifrån.
Många säljer förstås julprydnader, stickat och tovat både som sockar, vantar och mössor.
Förra året köpte jag mig ett par sköna skinnhandskar i tummodell och i år valde jag dessa vackra handledsvärmare

som jag köpte av Rädda Barnen som hade julmarknad och lotterier inne i Margretelund, sen fick jag veta att det var min mans kusin som hade stickat dem och det tyckte jag var som en extra ”bonus”.
Så blev det några små julklappar men det kan ju inte avslöjas här. :)

Vi brukar också gå till serveringen för att äta julgröt och skinksmörgås men i år hade man haft så många besökare att gröten tagit slut, det var väl många som ville få lite extra julstämning med gröt i magen…
Istället gick vi ner till Humlans café och restaurang och fikade gott och onyttigt i den trivsamma retromiljön.
När vi går ut igen har det mörknat och det lyser varmt och stämningsfullt av de många levande ljusen runt marknaden och
stämningen stiger ännu några grader när klappret hörs från hästhovarna när hästvagnen kommer, nu är det är bara snön som saknas.

Här kan du läsa vad P-T skriver om Julmarknaden i Öjebyn, P-T