Lyckligt ovetande….

Foto och nalle

När jag läser eller hör berättas om hur många i min ålder och även yngre har haft det under sina barnaår,
så tänker jag på hur lyckligt ovetande jag och mina bröder var om många andras elände. Utan att romantisera
så hade vi förmånen att få en trygg uppväxt. Mamma och pappa slet för brödfödan men aldrig behövde vi få vara
åskådare till hårda ord och osämja. Att någon fick stryk det hade jag inte hört talas om än mindre fått uppleva,
även om vi kanske fick bannor eller en liten klatsch i baken när vi hade gjort något riktigt dumt så är det
inget som jag minns.

Jag kommer ihåg så rädd jag blev första gången jag blev medveten om att en vuxen kunde bära hand på ett barn.
Antagligen var jag i 5-6 års åldern, mamma skulle bort någonstans över dagen och jag skulle vara hemma hos en granne
och hennes pojkar. Jag minns inte vad som hade hänt, det som etsade sig fast i minnet är att pappan blev så arg och pojken
skulle få stryk. Pojken fick ligga över pappans knä och blev slagen med baksidan av en hårborste, pappan slog med hela sin kraft,
pojken skrek och grät och mamman vädjade att pappan skulle sluta slå. När jag tänker på händelsen så ser jag den som i en film
och jag kan fortfarande känna skräcken.

Jag inser att jag är lyckligt lottad som fick en trygg och kärleksfull barndom.
Det fanns inte i min tankevärld att vuxna kunde begå övergrepp på barn, inte heller fanns oron att mamma och pappa inte skulle
hålla ihop eller att någon av föräldrarna skulle använda alkohol.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s