Besök till det förflutna…

”Det var en av de där vackra minnesvärda sommardagarna. Vi packade våran picnickorg och styrde färden mot den plats, i djupa skogen, som var min fars barndomshem och som på den tiden, i början på 1900-talet var ett väglöst land.”

Till Björklunda flyttade vid årskiftet 1902-03 nybyggarfamiljen Daniel och Charlotta Nilsson in i det nybyggda kronotorpet.
Här föddes de tio barnen, fem pojkar och fem flickor, långt från bebyggelse och ett par kilometer till närmaste grannar.
Nybygget bestod av en mangårdsbyggnad med stort kök, kammare och förstuga, ladugård, uthus och sommarstuga.

”Vi går runt på det som en gång varit gårdsplanen och försöker tänka oss in i hur det såg ut när familjen bodde och verkade här. Att alla hjälpte till och att att det inte fanns någon arbetslöshet i hemmet är lätt att förstå.
Som kvinna och mamma, går mina tankar främst till den tidens kvinnor, de tungt arbetande kvinnorna, som utförde stordåd i det tysta och som oftast glöms när historien skrivs.
Det tunga arbetet med allt skulle produceras från gården och dessutom hela ansvaret för barnen, sjukvård och den mesta skötseln av djuren. Först uppe och sist i säng och med en stor barnaskara att mätta och att hålla med hela och rena kläder, sockar och vantar…

Nu syns knappt spåren av husgrunderna och odlingarna har för länge sedan vuxit igen. Här växer nu istället mängder av vackra blåklockor, kanske en hälsning från de som med svett och mycket möda odlade upp och brukade marken…”

Nybygget, Björklunda, låg vid Djupbäcken ca 15 kilometer från Långträsk.
Blötmyrar dikades upp och mark odlades och så småningom bröt man en cykelväg fram till Långträsk

”När vi går därifrån vänder jag mig om, och där på den stora stenen sitter han, den lille pojken och täljer på en pinne. De ostyriga lockarna syns under kepsen och med sina klarblå ögon tittar han nyfiket på mig, så spricker hans ansikte upp i ett stort leende och då ser jag skrattgroparna som jag så väl känner igen. Jag blir alldeles varm inombords och lyfter min hand till en hälsning…”

Alla fick hjälpa till med det som måste göras. Hela sommaren skulle det samlas foder till djuren inför den långa vintern, man skar björklöv och slog gräset på myrängarna. Sen skulle allt bäras hem, torkas och få in det i ladorna.
På hösten plockade man blåbär och lingon i stora mängder, dels för husbehov och för att kunna sälja en del.

”När vi gått en bit kommer vi fram till resterna av en gammal tjärdal, inbäddad i grönska och med eftermiddagssol, blir den till ett vackert minnesmärke av en förfluten tid…”

Från skogen behövdes det ta hem mycket ved, både för värmen och för att få lyse. Det fanns fotogenlampor men de skulle tändas mycket sparsamt, för fotogen var dyrt och pengar var det svårt att skaffa.
Allt arbete gjordes hemma, så mycket som möjligt skulle produceras från gården så någon arbetslöshet fanns det inte i hemmet. Allt eftersom barnen växte upp fick de ge sig ut för att tjäna egna pengar. De fem pojkarna bodde hemma och arbetade tillsammans med sin far i skogsarbetet, kolningen, tjärdalsbränningen och på vårarna med flottningen. Jakt och fiske var vanligt, dels som nöje och för att dryga ut matförrådet.

”Sen när vi kommer till Djupbäcken som ser mörk och hemlighetsfull ut…
då kommer jag ihåg berättelsen om den lille pojken som såg en så stor och grann fisk att han totalt glömde att han var på väg till skolan…”

Runt om i skogstjärnarna och småbäckarna fanns det gott om fisk.
Det fanns aborre, gädda, röding och harr. Bästa nöjet som barnen hade det var att meta och mycket fisk kunde de få med sina primitiva fiskegrejer.

Faktatexten är ett utdrag från nybyggardottern Sofias berättelse om sin barndom för Norrbottens Bildningsförbund.