Torsdag den 12 januari
tog vi ett sista farväl av Katarina, min mans syster och min svägerska.
En tung dag men ett vackert avsked som lämnade ljusa minnen efter sig.
Det är vid såna här stunder som det känns så skönt att få vara tillsammans och känna samhörigheten.
Det finns ett talesätt som säger att en människa lever så länge som det finns någon som minns…
därför ska vi berätta och hålla Katarinas minne levande inte minst viktigt för att hennes små
barnbarn ska få med sig en levande bild av sin “ängelfarmor.”
Sov i ro, kära Katarina!
”Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.
Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.
Det är tid för en lång resa
för ett möte med han som är.”
(Bo Zetterlind)
Vilken vacker talande dikt. Naturligtvis ska vi hålla minnet levande av de kära som lämnat oss för en skönare värld. Är övertygande om att den värld vi alla en gång kommer till är den bästa världen, för där finns ingen ondska eller krig utan som jag tror en enda stor sommaräng med sommarblomster och alla är lyckliga och vänner med varandra, där ingen är utanför gemenskapen. En liten tanke kanske att det är så.
Önskar dig en fin helg!
Kommentar av Erika — januari 14, 2012 @ 1:47 e m |